Old

Ni vet den där känslan när man bara hatar han mest i hela världen och bara vill slå till han flera gånger (och alla jävla brudar och alla andra förhinder som står i vägen för att få komma åt hans hjärta) för alla gånger han gjort fel och för allt han inte gjort. Och för att få han att fatta hur fan man känner sig när han varken bryr sig eller lyssnar ett jävla piss. Det värsta ju att han hela tiden ser att något är fel och sen kommer han där med sitt jävla fina leende och sen kysser en och man bara släpper allt ett tag för just då, då är det riktigt bra. Då finns inte dom där äckliga känslorna kvar längre. När man just stått i hans famn och fått några sekunder underbar kärlek vänder han ryggen och går iväg så kommer den där andra äckliga känslan tillbaka. fan vad kärlek borde heta kräklek.